Förbered dig

Hösten, om du frågar mig. Jag gick fyra veckor från den 20 september och fick två regndagar i Pyrenéerna, sedan strålande höstväder hela vägen till Galicien, där det för övrigt alltid regnar lite grann, det ingår. Våren fungerar också bra, säger de som vet. Men undvik högsommaren – i augusti brann det längs leden och luften var full av rök – och undvik mars, då Pyrenéerna kan ligga under snö och den första dagen blir något helt annat än en vandring.

Hela Camino Francés tar 28–35 vandringsdagar, beroende på ben och ambition. Hinner du inte allt så gör som många andra: börja ändå i Saint-Jean-Pied-de-Port och gå så långt tiden räcker. De flesta kommer tillbaka året därpå och går resten, och det är ingen dålig plan – då har man dessutom något att längta till. Vill du ha compostelan, intyget, räcker de sista elva milen från Sarria. De tar fyra till sex dagar och är fulla av folk, vilket kan vara precis vad man vill ha, eller precis tvärtom.

Ge det minst en vecka, hur du än gör. Kent Härstedt sa det bäst: de första tre dagarna händer ingenting, sedan börjar det hända saker. Jag kan intyga att det stämmer. De första dagarna handlar om kroppen, om fötter och axlar och om varför man överhuvudtaget gav sig in på detta. Efter fem–sex dagar är två mil ingenting, och efter en vecka blir gåendet något annat, något som liknar meditation, fast utan att man behöver sitta stilla och känna sig misslyckad.

Det är timmarna som bygger styrkan, inte intensiteten. Det tog mig ett tag att förstå, eftersom jag hörde till dem som trodde att en riktigt jobbig träningsrunda i veckan borde räcka. Det räcker inte. Trettio minuter pulshöjande varje morgon före frukost, långa promenader och lite styrketräning för ben och bål – det är receptet, och ju äldre du är, desto viktigare blir styrkan. Kroppen ska bära dig sju timmar om dagen i fyra veckor. Det är ett heltidsjobb, och man bör ha gått på anställningsintervju innan.

Gå i timmar. Gärna några pass på två mil i sträck, i vandringsskorna och med packad ryggsäck, så att du får veta var det skaver innan Spanien talar om det för dig. Öka belastningen gradvis. Och träna nedförsgång, det är mitt allvarligaste råd i detta stycke: knäna går sönder i första dagens långa nedförsbacke mot Roncesvalles, inte i uppförsbacken. Trappor hemma räcker inte för 1 200 höjdmeter, hur många våningar du än har.

Rusa inte ut. Tre mil och 1 200 höjdmeter med tio kilo på ryggen dag ett är inte mod, det är dumhet, och jag säger det med värme eftersom jag var nära att göra precis så. För åtta–tio euro kör små bilar packningen till nästa boende, och det är ingen skam i det. Börja bära när kroppen och du har kommit överens om villkoren.

Korta pass med täta pauser slår långa heroiska marscher, varje gång. Gå två och en halv timme, ta paus, gå igen. Varva långa dagar med korta – efter 39 kilometer känns 15 som en ledig dag, och den känslan ska man unna sig. Ta också en riktig vilodag utan dåligt samvete. Jag tog min i Logroño efter första veckan, mitt i vinfestivalen, av rent kalibreringsbehov. Kroppen tackade. Resten av mig hade lite svårare att komma igång morgonen därpå.

Skorna avgör allt. Köp dem lite för stora, eftersom fötterna sväller på eftermiddagen, och gå in dem hemma, ordentligt, så att skorna och du känner varandra innan ni ska tillbringa en månad ihop. Kängor som sitter stadigt kring fotknölarna för hela Francés; lättare skor kan räcka från Sarria. Och absolut inga bomullsstrumpor. Merino eller syntet, tre par, och byt ofta. Det låter som en petitess. Det är det inte.

Smörj fötterna morgon och kväll från första dagen, inte när det börjat skava, för då är det redan för sent. Seglaren Lasse Linger sa det till mig innan jag åkte: en blåsa första veckan följer med hela vägen. Jag nickade och tänkte att jag nog var undantaget. Jag gav mina fötter en liten stund varje kväll, ungefär som man vattnar en krukväxt man egentligen inte tror på, och efter tio dagar såg hälen ut som en utbankad schnitzel. Nittonåringen Jack, som skötte sina fötter som om de vore en bil han lånat av pappa, fick en enda blåsa på hela vägen. Var som Jack.

Torra fötter, torra skor. Fukt i skon ger mjuk hud och friktion, och friktion är hela problemet. Torka skorna över natten, tvätta strumporna varje kväll och gå aldrig, aldrig i fuktiga strumpor – låna hårtorken i receptionen om det behövs, det har jag gjort. Blir det ändå blåsor: håll rent, tvätta med ren sprit (inte handsprit med återfuktande tillsatser, då fäster inte plåstret), torka och sätt på Compeed. Vila är en del av behandlingen, inte ett tecken på svaghet.

Drick lite och ofta, även när du inte är törstig, för kroppen gör av med mer än den berättar. Få i dig lite mineraler i värmen, inte bara vatten. Sträckan efter Carrión de los Condes är sjutton kilometer utan påfyllning – det är den enda gången du behöver två liter. I övrigt är risken att törsta ihjäl på Caminon betydligt överdriven. Det finns en bar i nästan varje by, och den vet exakt varför du kommer.

Riktmärket är sex till åtta kilo utan vatten. Jag hade mer. Alla nybörjare har mer, det tillhör genren. Fyra tröjor och ett par byxor med avtagbara ben räcker faktiskt som garderob – man tvättar på kvällen och hänger på elementet, och ingen på Caminon kommer att notera att du har samma skjorta tre dagar i rad, eftersom de själva har det. Damen från Schweiz som gått 104 dagar bar fem–sex kilo, och hon såg inte ut att sakna någonting.

Ryggsäcken ska vara av god kvalitet, 30–40 liter, med ett ordentligt midjebälte så att höfterna bär i stället för ländryggen. Det där bältet är skillnaden mellan att komma fram och att komma fram arg. Stavar, absolut. Regnskydd som täcker ryggsäcken, regnbyxor för Galicien och ett vindtätt lager för Alto del Perdón och O Cebreiro, där vinden har egna åsikter om vart du är på väg.

Ta inte med prylar du inte vågar använda. Min drönare blev världens dyraste sten, buren i fyra veckor och startad ungefär tre gånger, alltid med en känsla av att jag höll på att förlora den. Lär dig all utrustning hemma – det du inte kan hantera dag fyra kommer du inte att använda dag tjugo heller. Väg ryggsäcken innan du åker, och var ärlig när du läser siffran. Hela packlistan finns längre ner på sidan, och den är kortare än du tror.

Två skolor fungerar, och jag har provat den ena och beundrat den andra. Jag bokade kväll för kväll på nätet, ofta från en bänk i bymitten med nästa dags etapp framför mig, och lärde mig snabbt. Britt-Marie och Roy bokade alla 49 nätter i förväg och kunde koppla av på dagen på ett sätt som jag aldrig riktigt kunde. Välj den skola som passar ditt lynne. Men vill du dela Pyrenéerna med en natt på Orisson måste rummet säkras månader i förväg – boka i februari, annars är det fullt.

Mina 28 nätter, från härbärge till casa rural, kostade 1 691 euro, ungefär 60 euro per natt. Det går att göra billigare i sovsalar och dyrare på hotell, och båda är fina. Reser du med barn eller hund: hotell snarare än sovsalar, för allas skull. Och kolla avståndet från boendet till närmaste matställe innan du bokar. Sju minuter nedför på kartan blir en kilometers stigning hem i mörker, med benen som redan har sagt sitt för dagen.

Ha låga förväntningar på maten på Mesetan och ät ordentligt när det bjuds. Restaurangerna öppnar vid sju på kvällen, barer kan vara stängda mitt på dagen för städning, och anländ aldrig till en stad en måndagkväll, då är allt stängt och du står där med din hunger. Ha matsäck. Belöningarna kommer ändå, och de är värda väntan: pinchos på Calle Laurel i Logroño, vinkällan i Irache, pulpo i Melide och tarta de Santiago i Galicien.

Kortet fungerar nästan överallt – utom i kollekthåven och hos små försäljare, som är precis de ställen där man vill kunna betala. Ha euro i sedlar och småmynt. Och köp en kaffe på byns bar även när du inte är sugen. Den baren är ofta byns sista hjärta, och den slår lite starkare för varje pilgrim som stannar.

Pilgrimspasset, credencialen, hämtar du på pilgrimskontoret i Saint-Jean-Pied-de-Port eller beställer hemifrån. Det stämplas varje dag på kaféer, restauranger och kyrkor, och efter några dagar blir stämplandet ett litet nöje i sig – man går in på en bar man inte behövde och kommer ut med en stämpel och en kaffe. På de sista elva milen från Sarria krävs två stämplar om dagen för att få compostelan. Passet ger dessutom rabatter, till exempel två euro på katedralen i Pamplona. Som ackrediterad journalist betalade jag en gång aldrig för någonting. Som ackrediterad pilgrim fick jag två euro. Karriärmässigt en viss nedgång, men jag tog dem tacksamt.

Pilgrimskontoret i Santiago är öppet 9–19, och man tar nummerlapp som på apoteket, vilket är en märkligt vardaglig avslutning på 779 kilometer. Boka hemresan så att du hinner dit, och gärna med en dag extra i Santiago. Åk inte direkt hem – trappa ner. Staden är värd det, och det är du också.

Beställ EU-kortet gratis från Försäkringskassan; det ger vård i Spanien på samma villkor som lokalbefolkningen. Hemförsäkringens reseskydd gäller normalt 45 dagar – kontrollera att det täcker vandring, för det är inte självklart. Har du en kronisk sjukdom, prata med din läkare innan du åker. Jag gjorde det, och det var ett av de bättre samtal jag hade under förberedelserna.

Resan dit: flyg till Biarritz, vidare med tåg eller buss till Saint-Jean-Pied-de-Port – med marginal, för franska tåg strejkar när det passar dem, inte dig. Ladda och testa telefonen innan avresa. Min dog redan på flygplatsen, vilket gav en oväntat andlig start på resan, långt innan jag hade bett om någon.

Fråga inte hur långt det är kvar. Fråga hur långt du klarade i dag. Det rådet fick jag av Håkan Södergren i telefon från Norge, och jag upprepade det för mig själv fler gånger än jag vill erkänna. Lägg inte ut hela kartan dag två, för då kommer smällen i pannan – 750 kilometer kvar är ingen uppmuntrande siffra för någon. Bryt ner det stora målet i dagsmål och etappmål, så att huvudet får kvittera framsteg. Huvudet vill ha kvitton. Ge det kvitton.

När det är som tyngst, och det blir det: städa inte lägenheten, städa ett rum. Gör det färdigt. Gå vidare till nästa. Nödraketen när du är helt slutkörd är att räkna dubbelsteg, tre gånger upp till hundra, och jag lovar att det låter fånigare än det är. Och kom ihåg det som Ulf Karlsson sa: när du är helt slut har du trettio procent kvar. Jag har testat teorin på en lång raksträcka på Mesetan. Den håller.

Gå ensam på leden och umgås i början och slutet av dagen. Du pratar inte bort vandringen när du går själv, och två människor har aldrig samma takt – förr eller senare går den ena och väntar på den andra, och det är ingen bra grund för vänskap. Sök upp människor som ger energi, de finns överallt på Caminon. Och stäng av tekniken. Den som går och pratar i mobilen hör inte sina egna fotsteg, och fotstegen är det man har kommit för att höra.

Förvänta dig ingenting andligt. Den som har fasta förväntningar på en katartisk upplevelse vid katedralen blir ofta besviken, och meningen kommer ändå av sig självt, på ställen där man inte letade efter den. Förbered dig i stället på tomheten efteråt, för den kommer, och den är fullkomligt naturlig. Kroppen har gått i fyra veckor och vet inte riktigt vad den ska göra med en soffa. Landa sakta. Trappa ner. Och räkna med att du kommer att sitta hemma i Värmland en regnig dag i november och planera nästa.